Vi famlar mycket efter orden nar de betyder som mest. Samtidigt finns det formuleringar som traderats i sekler forut att bidra trost och visa medkansla i dodens bevaka. De har formedlats pa ark med sorgkant eller som telegram, och skrivs pa nytt som kommentarer gallande sociala medier. Men va betyder de i sjalva verket? Ar det superb att besta rakt eller att luta sig kontra konventionen? Idehistorikern Johan Fredrikzon tecknar kondoleansernas mediehistoria och reflekterar ovanfor konsten att beklaga.

Jag ville presentera mitt engagemang i sorgen – men hur? Jag hade komplicerat att formulera mig. Det blev nagonting fumlig kungen temat att orden inte racker till. Pro att jag anlanda tillratta med kanslorna skrev jag en novell ifall hur uppsyn kamrat berattade for sina barnunge att deras mamma varenda doende. Jag hittade kungen trots att det hade hant kungen riktigt. Som ifall sjalv behovde drilla pa hur det skulle kannas att tvingas till nagot snarlika. Till min kamrat, daremot, sa sjalv ganska ingenting. For vad anser man? Baksida av underben anser man till nagon nar det ofattbara hander?

Under tiden jag skriver det har rullar stridsvagnar kungen Europas gator. Efter sig lamnar de eliminera och lemlastade. Knappt hann pandemin dra sig aterkomst forran vi igen star infor storskaligt elande. Den arme gangen avsiktligt framkallat. I sparen efter saval virusets som artilleriets harjningar beklagas forluster at alla mjalthugg. De som deltog i striden sorjs men hyllas i synonym batalj som hjaltar. Nog for att vi som ar kvar ska patraffa fras i deras uppoffringar. Men ocksa for att vi amna axla deras mantlar. Korrekt som i fallet med den ej levande som snuddar bred vara egna leva – den som vi ofta star ordlosa infor – finns har langa traditioner fran formuleringar och atborder. Det finns ord som plikt sagas, andra som bor undvikas. Somligt forblir outtalat, men finns dar nagonstans anda.

Hur sa ar det i sjalva verket vi utfor nar vi beklagar sorgen? Vilken sorts utsagor ar det vi forvantas frambringa pro att trosta varandra nar doden gastar?

Ifall det ar riktig att hur vi forhaller oss till doden anser nagot ifall var vision pa livet, kan kondoleansbrevet som kulturell fenomen erbjuda en genvag till de stora fragorna.

I slutet fran medeltiden fanns det instruktioner forut konsten att do – ars moriendi

Skrivande betraktas mycket som en kraftmatning mot forgangelse. Men hur amna vi enar begripa den skrivakt som uttryckligen kommenterar en forlust? Doden ar definitiv. Det ar deadline – bokstavligen. Doden avslutar det som varit och samtidigt allt som skulle kunna aga rum. Man kan ej langre saga: vi far se hur det bli. Vi vet hur det blev. Skrivandet ar pa flera metod motsatsen. Man provar, stryker ut, utfor ifall. Man skjuter upp, man byter marke. Alltid blir det nagot. Man far se tiden an. I kondoleansbrevet moter den arme oppna forsoksformen dodens absoluta punkt. Det ror sig alltsa om en konfrontation mellan en sma lapp med nagra indikator kungen och en oaterkallelig Taiwan kvinnor utradering fran leva. Det kan bevilja en aning overspant, men ca sa ser det ut.

Klocka denna obalans mellan den darrande pennan och den obevekliga doden, kan man se hur en oskadd samling stadgar, protokoll och tekniker vuxit fram. Men kanske borde vi aven fortalja konsten att beklaga? Ju mer man fordjupar sig i kondolerandets olika skepnader framstar det som en kulturteknik i egen domstol, som en fjattra fran operationer med en lang och varierad historia.

Haromaret gick min vans madam bort i cancer

Dodsannonsen, som emellanat kallas minnesteckning, dodsruna eller nekrolog, ar beslaktad med men skiljer sig explicit fran kondoleansbrevet. Runans goromal ar att dramt fast att ett dodsfall agt rum. Den inneha ett informativt mening riktat till en allmanhet. Den redovisar mellan vilka datum den drapa levt, vilka som ar narmast sormankomster. Innan nyhetspressens epok kunde dodsfall annonseras i genom utrop gallande gatan: ”gott folk, be forut var systers sjal som lamnat jordelivet denna dag”. Och den som i vara dagar ar valkand och borjar bli till aren far finna sig i att det finns fardigskrivna minnesrunor hos massmedia. Kungen engelska kallas de ”canned obituaries” – nekrologer pa dosa. De ligger forberedda forut att kompletteras med nagon sista rad innan de snabbt publiceras sa snart dodsbudet anlant.